home

Tassen IMG_2602-1.JPG

Det var en gång en liten flicka som bodde på en liten gård med sin mamma, pappa och sin kanin. Ja, på gården fanns det ju förstås fler djur, katter, hundar, hästar och kor, men den här kaninen var speciell.

Flickan kallade kaninen för Tassen, för att den hade en tass som var annorlunda mot dom andra tassarna. Hela kaninen var vit men den speciella tassen var svart.

En sak till som var speciellt med Tassen var att han kunde prata med den lilla flickan. Ingen av de andra djuren kunde prata och Tassen kunde heller inte prata med någon annan än den lilla flickan.Tassen brukade ofta få morötter av flickan. Det tyckte han var jättegott.

En dag när flickan kom med morötter till Tassen var buren tom. Flickan blev jätteledsen, men la ändå morötterna i buren i hopp om att hennes kära kanin skulle komma tillbaka.


I hela tre dagar satt den lilla flickan och kollade efter Tassen, men när hon en dag gick ut för att titta i buren hade någon varit där och ätit upp morötterna men ingen var där. Flickan bestämde sig för att gå ut i skogen och leta efter Tassen.

När hon gått en stund och letat, såg hon tre harar. Flickan sprang fram till de tre hararna och frågade: ”Har ni sett min kanin, Tassen? Han ska vara här någonstans!” De tre hararna skakade på huvudena och skuttade sedan iväg.

Flickan fortsatte bort genom skogen. Till slut kom hon till ett kärr. Där såg hon tre grodor som simmade runt i vattnet. Flickan hukade sig ner på knä och frågade grodorna: ”Har ni sett min kanin, Tassen? Han ska vara här någonstans!” Grodorna ruskade på sig och simmade vidare.
Flickan suckade, men fortsatte sedan sitt letande.

Till sist kom hon fram till ett stort berg. Uppe på berget satt det tre gamar och tuggade på ett köttstycke. Flickan ställde sig nedanför berget och kollade upp på dom tre gamarna, så frågade hon: ”Har ni sett min kanin, Tassen? Han ska vara här någonstans!” Då svarade den ena gamen: ”Det hoppade förbi en liten vit hare med svart tass för några timmar sen. Vi försökte fånga den till middag men den hann undan.” ”Det är en kanin och han ska inte bli mat!” sa flickan ”men såg ni vart han tog vägen?” Gamen svarade: ”Han sprang ditåt!” Gamen fällde ut vingen och pekade åt de håll som kaninen hade sprungit. Flickan fick fram ett snabbt ”Tack så mycket!” och rusade sedan iväg åt det håll gamen hade pekat.

Efter en lång stunds vandrande höjde flickan blicken och kollade ut i den mörka skogen hon kommit in i. Och där, några meter bort bland träden kom hennes kära Tassen skuttande, med tre stycken små kaninungar efter sig, en svart, en vit och en fläckig. Tassen som hon hela tiden trott var en hane, var en hona och hade fått kaninungar. Hon klappade om Tassen och sen gick dom alla fem tillsammans hem till den lilla gården och levde lyckliga i alla sina dar.