home
DSC04321_1.JPG



En stund av lycka
Andrea tittade ut genom fönstret. Det snöade. Hon satte sig på sin säng och hon tog upp sin bok som hon hade fått av sin döda mor. Andrea hade precis hamnat på fosterhem, och varje minut i hemmet var en plåga för henne. Hon började bläddra i sagoboken och hon stannade på en sida med älvor.
- Nonsens! sa hon och kastade in boken i väggen.
Andrea hade inte lämnat sitt rum på hela kvällen, inte ens när det var mat. Andrea var trött, trött på att leva men för trött för att dö. Hon var trött på lögner men också trött på sanningen. Andrea somnade senare på kvällen. Hon vaknade mitt i natten av att någon knackade på fönsterrutan, och hon gick till fönstret för att kolla vad det var. Hon såg ingenting. Bara en väldig snöstorm, men hon tyckte sedan att hon såg en pojke längst bort vid skogen. Hon trodde att hon bara drömde så hon gick och lade sig igen.

Precis när Andrea hade somnat om, så hörde hon att någon knackade på fönstret igen. Hon gick till fönstret med slutna ögon. Hon öppnade fönstret och skrek ut att hon ville bli lämnad ifred, men när hon öppnade ögonen så stod pojken hon såg tidigare mitt framför näsan på henne och han kollade mycket konstigt på henne. Innan Andrea hann börja skrika så tröck han sin hand mot hennes läppar. Han kröp in genom fönstret och stängde det sedan. Han sa åt Andrea att hon skulle vara tyst och sedan så släppte han handen från hennes mun. Andrea tittade mycket konstigt på pojkens kläder. Dom var gröna och bruna och han hade tajta smala byxor, eller trikåer som det heter. Och han hade löv i sitt blonda rufsiga hår och han var några centimeter längre än Andrea.
-Jag heter Julian, sa han tyst så att de andra i huset inte skulle vakna.
-Vad gör du i mitt rum!? skrek Andrea bestämt.
-Jag såg dig genom fönstret förut, men jag vet inte varför jag kom hit. Dina ögon är kanske förtrollande, sa Julian och närmade sig henne. Andrea smålog för en sekund, men sedan backade hon.
-Varför är du klädd sådär? frågade Andrea. Julian knöt sina händer och han spände hela kroppen och sedan så såg Andrea två stycken vingar som vecklades ut ur Julians rygg.
-Är du? Du är en?! sa Andrea förvånat.
- Älva, sa Julian när han avslutade Andreas mening. Andrea föll avsvimmad mot golvet. Julian tog upp henne i sin famn och bar henne till sängen.


När Andrea vaknade var det morgon. Julian satt på sängkanten och smålog mot henne. Andrea tittade på honom i två minuter och tänkte på hur vacker han var i solljuset.
- Hej! sa Julian glatt.
- vad gör du här? sa Andrea nyvaket.
- Jag ville stanna över natten, sa han lika glatt. Andrea väntade en liten stund innan hon sa något för att försöka minnas vad som hade hänt på natten.
- Är du verkligen en riktig älva? sa hon sen och hon kollade på honom med en allvarlig blick.
- Jaa, men jag hoppas att vi kan vara vänner ändå, sa Julian.
– Vem har sagt att jag vill vara vän med dig? sa Andrea lite kaxigt medans hon satte sig upp i sängen.
-Ingen har sagt det, men jag frågade det alldeles nyss, sa Julian med hopp om att hon skulle bli hans första vän.
- Okej, men vem är du egentligen? frågade Andrea.
- En älva, du vet en sån där sagofigur som flaxar runt i skogen och…
- Jag vet vad en älva är för något! sa Andrea innan Julian hann förklara mer.
- Jag frågade inte vad du var, utan jag frågade vem du är? frågade Andrea igen.
- Som jag sa förut så heter jag Julian, jag är 1500 år gammal och jag håller älvprinsen sällskap när han är ute och flyger, förklarade Julian.
- Ojdå, jag är bara 14 år, sa Andrea och kollade ner i täcket.
Julian tog hennes hand och försökte få ögonkontakt med Andrea som kollade på hans hand som höll om hennes.
- Vill du flyga en tur? frågade Julian.
- Okej, sa Andrea glatt.
Han bar upp henne i sin famn och de flög ut genom fönstret. Trots att de nyss träffats så kände Andrea en pirrande känsla i magen och hon kände sig glad och lycklig när hon hårt hade händerna fast runt hans hals. De flög över skogen till en sjö och där dök Julian i luften så att de bara var några centimeter från vattenytan. Andrea släppte taget med en hand kring hans hals och förde den mot vattnet. Julian tog fart igen och de åkte upp i luften och över en hage med hästar.
- Kan du rida? frågade Julian.
- Lite, sa Andrea. Julian dök mot hagen och landade i ett utav hörnen i hagen. Han gick till en häst och bad Andrea att komma. Han lyfte sedan upp Andrea på hästen och hoppade sen upp själv bakom Andrea. Han tog tyglarna så att Andrea satt i mitten av tyglarna och han själv. Sen så började de rida. De red ut ur hagen och in i skogen och sedan tillbaka till den sjö där de hade varit förut. Medan hästen vilade så satte sig Julian och Andrea på bryggan, fast att det var snö och väldigt kallt. Dom sa ingenting på hela flygresan. När de lämnat hästen och flugit hem så viskade Julian i hennes öra:
- Jag kommer tillbaka imorgon. Och de gjorde han. Varje dag i sex månader så kom han till Andreas fönster och efter fem månader så hade Andrea insett att hon hade blivit kär i Julian.

En dag när Julian kom och knackade på Andreas fönster så var de första hon sa:
- Kan en älva och en människa leva tillsammans? Julian fick en ledsen min som om han skulle börja gråta, men han höll tårarna inom sig. Istället så förklarade han för Andrea att de kan de inte, inte på något sätt. Sedan tog han hennes händer och förklarade att han älskade henne, men att de aldrig kunde vara tillsammans. Andreas ögon blev fyllda med tårar och hon stängde fönstret med en smäll och hon sprang ut ur huset till motorvägen. Där sprang hon ut men la inte märke till den stora lastbilen som kom farandes mot henne i full fart, Andrea hann inte tänka och innan Julian hann flyga över huset till vägen så hörde han Andreas skrik, men bara i några sekunder. Julian föll mot marken och började skrika och slå i asfalten. Men innan de andra hann springa ut ur huset så hade Julian redan flugit iväg. Han flög skrikandes och gråtandes till sjön där de ridit förut. Han kom och tänka på att älvor inte kan simma. Han ställde sig på kanten på bryggan. Han räknade till tre. Ett, två, tre. Han sjönk direkt till botten. Han kämpade inte ens för att få komma upp till ytan och få syre utan han längtade efter att få försvinna.

Det fanns visst ett sätt för älvor och människor att få vara tillsammans.
Att dö.