home

DSC04428.JPGDen lilla, lilla prinsen
En gång för länge, länge, länge sen i ett okänt land bodde en liten, liten, liten prins. Prinsen och hans föräldrar var mycket, mycket rika och bodde i det vackrast slottet alla visste om.
Den lilla, lilla, lilla prinsen var mycket bortskämd och kunde bara sova på den allra skönaste sängen i landet. En endaste lilla ärta kunde störa hans sömn, sa han.
När den lilla prinsen växte upp och blev större tyckte han att det var något eller någon som saknades i hans liv, så han gav sig ut i världen för att söka efter vad det nu var.
Han hade erbjudits häst och vagn och följeslagare och mycket, mer men valde att gå, själv.
När han kommit en bit och var i kanten av skogen stannade han upp, för där på trädet satt något som såg ut som en snigel men när han kollade närmare visade det sig att den hade horn?!
- Å, vad ska du föreställa då? sa prinsen.
- Jag hade tänkt fråga dig detsamma, sa snigeln lika drygt.
- Själv är jag en alldeles unik Gert, sa snigeln.
- Jaha ja. Men varför har du horn? sa prinsen
- Dom flesta snigelenhörningar har horn så det så! Vart är du på väg förresten? sa Gert.
- Jag vet inte riktigt, sa prinsen.
- Det låter väl som en bra plan. Får man följa med kanske? sa Gert.
- Ja varför inte, sa prinsen.

Sen gick dom in i skogen och gick och småpratade hela vägen genom skogen tills dom såg slutet. Då helt plötsligt började ett av träden röra på sig. Den slängde hastigt en rot över prinsens ben så att han föll.
- Hjälp, hjälp mig! skrek prinsen.
- Ja, ja, ja, jag kommer, jag kommer, sa Gert.

Men sen började två till träd röra på sig så att dom vart tre.
Träden vaknade till liv och skrattade åt prinsen. Ingen av dom hade märkt snigeln som långsamt klättrade upp för det ena trädet och slank in i dess öra.
- Neej, sluta! skrek träd nr 1.
- Jag kryper bara ut, om du kastar mig och min vän hela vägen bort till sjön där borta, så vi slipper gå, sa Gert.
- Okej, okej vad du vill!

Sen lyfte han upp dom båda så snart snigeln krupit ut och tog all kraft han hade och slungade iväg dom hela vägen till sjön. Där stannade dom för att bada en stund.
När prinsen simmade under vattnet så insåg han vad det var han alltid hade saknat! Han sprang upp ur vattnet för att berätta för snigeln som satt uppe i ett träd och åt kåda.
- Jag vet vad det är! sa prinsen glatt.
- Jaha..? sa snigeln.
- En vän såklart! Jag har saknat en vän hela mitt liv, och nu har jag ju en. Vi kan gå tillbaka hem till slottet och du måste följa med.
Snigeln blev mycket glad inombords och sa:
- Ja det skulle jag väl kunna, jag har inget annat för mig.

Sen gick dom tillbaka till skogen, förbi träden som skyggade undan så fort dom såg snigelenhörningen, och ut över ängarna tillbaka till slottet. Där var dom mycket efterlängtade och levde lyckliga tillsammans som bästa vänner i alla sina dagar.